Om att inrama Goffman
Erving Goffman var under sin livstid en rätt omtvistad gestalt, men redan vid slutet av 1980-talet rådde en relativt stor samstämmighet om att han bör betraktas som en av de mest betydande företrädarna inom sociologin efter andra världskriget.(bl.a. Alexander 1988a, Collins 1988a och Giddens 1988). Än så länge har dock ingen egentlig monografi över hans arbete publicerats och de som intresserat sig för kommentarer om Goffman har fått nöja sig med artiklar spridda i en mängd olika publikationer och två artikelsamlingar (Ditton 1980 och Drew & Wootton 1988, recension av den senare i Heiskala 1989).
Som författare är Goffman briljant men ojämn och slingrande (om Goffmans sätt att arbeta se Williams 1988). Därför tvingar hans texter läsaren att ta mer ansvar än normalt för den horisont genom vilken texternas betydelse tolkas. I det som kom att bli hans sista stora monografi, Frame Analysis (1974), kallade Goffman själv en sådan tolkningshorisont för ram (frame).
Ramen definierar vilken betydelse de händelser och texter som placerats inom ramen har. Det kan vara rent konkret en tavel- eller fotografiram, som leder uttolkaren att betrakta ytan innanför ramen som en avskild och betydelsebärande helhet, skild från omgivningen. Det behöver dock inte vara något så konkret. Ett ”skådespel” är en ram som definierar hur repliker som framförs i ett konkret skådespel ska tolkas. Repliken ”Elden är lös. Kalla på brandkåren!” ropas ut på scenen, och betydelserna skiljer sig avsevärt beroende på om betraktaren tolkar uttalandet genom skådespelets ram eller inte. Ramen är alltid en abstrakt erfarenhetsbaserad struktur som styr tolkningen. Ramen utgörs inte av ett enskilt skådespel eller en enskild ram, utan av själva skådespelets eller tavlans idé.
Det förekommer alltjämnt rätt motstridiga omdömen om vilken betydelse och framgång Goffmans verk kan tillskrivas. En orsak är den mångfald av tillämpningar hans ramanalys gett upphov till, och ramar som lett till olika, divergerande uppfattningar om vad han eftersträvade i sitt arbete. Den första uppgiften då man utvärderar Goffmans arbete är att kartlägga olika sätt att inrama det. Hur framgångsrikt och fruktbart hans eget arbete bedöms vara är nämligen oundvikligen sammankopplat med den ram inom vilken arbetet utvärderas. För att uttrycka det med ramanalytiska termer: frågan "what is going on here?" föregås logiskt av frågan "what is the meaning of what is going on here?"
Goffman kan åtminstone betraktas som avvikelsens sociolog, som den som utvecklat den dramaturgiska sociologin, en mikrosociolog, en forskare i interaktionens ordning, kritiker av jaget och ramanalytiker. Goffman själv gav i sin produktion upphov till alla dessa sex synvinklar, som skilt var för sig producerar en inramning som skiljer sig från inramningen för hela hans produktion, och ger upphov till en lite annorlunda uppfattning om vad han egentligen eftersträvade i sitt arbete och hur väl han lyckades.
Uppfattningen om Goffman som avvikelsens sociolog är den snävaste av de nämnda ramarna. Avvikelsen stod Goffmans hjärta nära under hela hans karriär, men det var framför allt i böckerna Asylums (1961; i svensk översättning Totala institutioner 1973) och Stigma (1964; 1972) som avvikelsen blev föremål för speciell uppmärksamhet. Utgående från dessa två verk har Goffman kommit att betraktas som den som utvecklat den s.k. stigmatiseringsteorin. Enligt teorin om avvikelsen som inlärt beteende blir man avvikande genom en successiv inlärning av en viss modell för avvikande beteende i socialisationsprocessen. Enligt stigmatiseringsteorin beror avvikelsen på omgivningen som med sitt bemötande stigmatiserar och stämplar en människa som avvikande.
Stigmatiseringsteorin har ofta vulgariserats på ett sätt som Goffman knappast hade accepterat, men själva perspektivet härrör dock från Goffman. Sålunda kritiserar han, på ett sätt som i mycket påminner om R.D. Laing, psykiatrins paradigm för att placera avvikelsen inom den enskilda individen, vars liv sedan i terapin betraktas som en sjukberättelse. Psykiatrin ser inte den terapeutiska processen – för att inte nämna mentalsjukhusen – som interaktionssituationer där patienten fortlöpande tillfogas avvikarens stigma, vilket endast kan ge upphov till en avvikandes identitet. (Goffman 1967: 137–148)
Det här perspektivet – som på ett mycket allmänt plan också har ett samband med Michel Foucaults forskning om totala institutioner – var kännetecknande för Goffman, men det vore fel att betrakta avvikelsens sociologi som kärnan i hans verk. Snarast var det ett av de områden där hans allmänna betraktelsesätt lett till fruktbara resultat. Jag ska nu fokusera på ytterligare fem sätt att inrama Goffmans arbete. Senare ska jag betrakta vart och ett separat, för att på så sätt bilda ett kalejdoskop som producerar fem olika synvinklar på Goffman. Synvinklarna bildar inte enbart fem olika bilder i kalejdoskopet. Eftersom de inte alls till alla delar utesluter andra bilder kan de användas i tolkningen av Goffmans produktion i tur och ordning, men även kombineras på olika sätt. Som ett resultat av de olika kombinationerna får vi olika tolkningar som skiljer sig från varandra mer eller mindre. Det här sättet att närma sig Goffmans produktion överensstämmer dels med dess komplexa och kalejdoskopiska karaktär, men även med det sätt på vilket betydelsetolkningarna rent allmänt föds och förändras i Goffmans ramanalys.
I samband med behandlingen av ramar och inramning kommenterar jag synvinkelns användbarhet inom forskningen och markerar skiljelinjerna till de Goffmantolkningar jag uppfattar som uppenbart felaktiga. Min avsikt är dock inte att enbart skapa ett kalejdoskop som återger de goffmanska forskningsintressena så troget som möjligt, och som hans produktion kan beundras i. I slutet av artikeln ställer jag in kalejdoskopet i den position som jag finner mest intressant – jag betraktar ramanalysens förhållande till den semiotiska sociologin med ett kritiskt öga.