Nycklar till Airaksinens text
I det inledande stycket ger Airaksinen en definition på textens huvudbegrepp postmodernismen. De två följande styckena visar att texten är avsedd för studerande eller andra läsare för vilka ämnet är rätt obekant. Det andra styckets metatext ”Vi ska nu bekanta oss med…” och ”Vi ska bekanta oss med filosofer…” presenterar textens innehåll för läsaren. Andra styckets syftning på ”läslistan” visar att texten ingår i en större helhet. Senast den normativa inledningsfrasen till det tredje stycket – ”Studenten bör dock minnas ett varningens ord” – avslöjar att textens syfte är att vägleda studenten i filosofins värld. Kommentaren avslöjar också att författarens avsikt med texten är att upplysa studenten. Avsaknaden av källhänvisningar ger också texten en viss läroboksaktig prägel.
Det egentliga ämnet, att presentera motströmningar inom filosofin, behandlas först i det fjärde stycket. Där hänvisas också till läslistan, vilket visar att studenten samtidigt borde känna till texturvalet. Då Airaksinen nämner vissa motströmsnamn inom filosofin kommenterar han samtidigt vissa namn på ett sätt som otvetydigt väcker frågor. För att exemplifiera:
- Hur då är Hegel ett motströmsnamn “delvis och på sitt eget vis”?
- Varför är Schopenhauer bara ”kanske” ett motströmsnamn?
- På vilket sätt är Nietzsche ”en stor, inflytelserik tänkare”?
Eftersom dessa kommentarer inte förklaras senare på något vis är det uppenbart att författaren vill väcka studentens intresse och uppmuntra till att själv ta reda på mera om ämnet. Det väcker också förundran att Airaksinen anser att benämningen postmodernism endast gäller filosofer som varit verksamma efter 1960-talet. Men samtidigt presenterar han huvudsakligen filosofer som varit verksamma tidigare, och vars postmoderna drag består i en viss tillhörighet till filosofins motströmsfåra. I det nästsista stycket preciserar Airaksinen sitt tidigare påstående: motströmsfilosofin får sin näring av konflikter och paradoxer som tvingar människorna att betrakta sig själva med nya ögon.
Sist och slutligen förblir det oklart vilket som är det egentliga huvudbegreppet – det postmoderna eller motströmningen inom filosofin – för rubriken till trots kan de inte vara synonymer. Texten behandlar främst motströmningar inom filosofin, och i en del ingår postmoderna drag. Med sin text förverkligar Airaksinen det postmoderna tänkandet på det sätt han själv nämner i det inledande stycket: att utreda, argumentera och motivera hör till den moderna tanken. Och den skulle ju skrotas.