Har den postmoderna tanken några föregångare?

Numera finns det många som kallar sig postmoderna filosofer. Vad de egentligen avser med det är oklart. Det är bäst att tänka sig att postmoderniteten förkastar modernitetens projekt, dvs. tilltron till den ständiga tillväxten och anhopningen av kunskap, och till människans förmåga att bli vis tack vare tilltagande kunskap. Hur detta sker förblir oklart, eftersom det är kännetecknande för modernismen att utreda, argumentera och motivera – och avsikten var ju att skrota det moderna tänkesättet.

Vi ska nu bekanta oss med motströmningar inom filosofin, ett slags upplevelsefilosofi, men på ett lite annorlunda sätt än i läslistan. Vi ska bekanta oss med filosofer vars förbindelse med livsfilosofin är viktig. Filosofer som inte litar på vetenskapen, som talar om känslor och det irrationella och blir därför ofta bortglömda.

Studenten bör dock komma ihåg följande varningens ord. Filosofin som akademiskt läroämne och forskningsområde är fortsättningsvis starkt förknippad med upplysningens projekt. Givetvis har många postmoderna fenomen, som feminismen, dekonstruktionen och konsterna gjort erövringar inom den akademiska filosofin. Trots det är förutsättningen för att studera dessa nya fenomen att man behärskar den traditionella filosofins läror och metoder väl. Filosofin är ett mångfacetterat område, men som redan konstaterats finns det sådant som filosoferna aldrig förmått ge avkall på. Hit hör kännedom om upplysningen och den moderna traditionen. Med andra ord, om vi kan överskrida gränsen och avstå från det ovan sagda, är vi redan bortom filosofin, inom en ny vetenskaplig disciplin, inom ett område som inte ens har ett namn – inte än.

Det är fullt möjligt att filosofin just nu befinner sig i ett tillstånd av upplösning. Kanske ger denna upplösning i sin tur upphov till en ny forskningsgren, som så många gånger förr. Men filosofin har alltid tidigare överlevt dessa mutationer och delningar. Somliga har redan proklamerat filosofins död. Trots det ska vi nu bekanta oss med motströmningar inom filosofin.

Vi hittar några stora ”motströmsfilosofer” i vår läslista:

• Erasmus av Rotterdam
• Pascal
• Hegel (delvis, och på sitt eget vis)
• Schopenhauer (kanske?)
• Nietzsche (en stor, inflytelserik tänkare)
• Sartre
• Weil
• Jaspers.

Namnen har grupperats annorlunda än i läslistan eftersom avsikten har varit att betona vissa motströmsfilosofiska drag. Termen postmodern är rätt ny och har sitt ursprung i arkitekturen. Benämningen postmodern kan egentligen inte användas om filosofer som varit verksamma före 1960-talet, trots att drag som är förknippade med det postmoderna ingår i deras filosofi.

Vi bör även nämna den danske filosofen Sören Kierkegaard (1813–1855). Han är en av de viktigaste bakgrundskrafterna bakom den riktning vi kallar existentialismen. Existentialismen uppstod i det kontinentala Europa under mellankrigstiden och den betonar människans ensamhet, ansvar och frihet.

Människan har kastats ut i världen. Hon gör ett existentiellt val som avgör vad och vem hon är. Det är just själva valet som avgör vad hon är och oberoende av vad hon är, är hon själv ansvarig för det. Människans arvedel är att leva ett alienerat, icke-autentiskt liv, där vetskapen om den egna döden överskuggar allt. Centrala företrädare för denna riktning är Heidegger och Jean-Paul Sartre (1905–1980).

Det finns ett livligt intresse för Heideggers filosofi världen över och det uppvisar inga tecken på att avta. Intresset har tilltagit även i Finland. Ett annat föremål för intresse är den nutida franska filosofin och dekonstruktionen som skapats av Derrida. Jacques Derrida är en av nutidens mest berömda och omtvistade filosofer. Hans verk finns översatta till svenska. Dekonstruktionen innebär att dekonstruera, dvs. ta isär ett begrepps betydelser. Denna riktning har fått sin inspiration från litteraturforskningen snarare än från vetenskapen. Motströmsfilosofin, som sett ur den analytiska filosofins synvinkel förefaller ny, har redan en lång tradition i den europeiska kulturfilosofin. Motströmsfilosofin kan anses höra till romantikens projekt, där kunskapen är något subjektivt och förborgat.

Stora föregångarnamn inom den här riktningen är markis de Sade (1740–1814) och G. W. Hegel. Dessa företrädare utgår från motsatta utgångspunkter, men deras tanke möts i den västerländska kulturens brytningsskede och nydaning efter första världskriget. Vi ska först bekanta oss med den linje Sade företräder och övergår sedan till Hegels dialektik, som vi redan tidigare nämnt.

Det finns en ”svart” linje i den västerländska filosofin. I läsurvalet företräds den av Erasmus av Rotterdam och hans verk Till dårskapens lov. I en annan skrift från år 1526 betraktar Erasmus olika aspekter av att äta fisk. Då köpmännen diskuterar matvanor påpekar fiskhandlaren att det allra bästa för honom vore ett förbud att äta fisk. Då skulle ju alla vilja äta fisk! Det förbjudna är alltid det mest åtråvärda. Fisk är inte en värst förnäm kost, men ett förbud skulle öka dess frestelse.

Människan är alltså en irrationell varelse som saknar förnuft. För visst är det märkligt att det som är förbjudet också är frestande, just för att det är förbjudet. Ingen längtar speciellt mycket efter fisk, men genast då fisk förbjuds, och enbart av den orsaken, vill människorna ha fisk.

Det finns ett självdestruktivt drag hos människan som kan anses perverst. Ett perverst beteende definieras som följden av en längtan riktad mot något man inte kan längta efter. Det här är givetvis en paradox. Men vi utforskar ju en filosofi som inte värdesätter den moderna filosofins principer. Motströmsfilosofin får sin näring av konflikter och paradoxer, som tvingar människan att betrakta sig själv med nya ögon.

Författaren Edgar Allan Poe (1809–1849) beskriver många situationer där människan känner en pervers lust. Tittar man ner från ett högt torn undrar man hur det skulle kännas att falla. Står man vid en het spis undrar man hur det skulle kännas att lägga handen på spisplattan. Vi människor känner sådana impulser. Poe utnyttjar filosofiska motiv och omsätter dem i skönlitterär form.

 

Tillbaka